« tillbaka till Vetenskap
12
 
Perkles1

tid 14 november 2019. kl. 19:06 #1

Tankar kring döden

Ingen har väl planer på att komma tillbaka. När du dör rycks du ur tiden så att säga. Plötsligt betyder miljarder år ingenting. Anta att universum också kommer att dö på något sätt och försvinna. Kanske ett svart hål växer till enorma proportioner och slukar allt. I den stund du dör så är du redan där universum upphör existera. De levande kanske besöker din grav ibland medan du inte bara har lämnat jordelivet utan även universum. Eftersom du aldrig kommer tillbaka så dör allting samtidigt med dig inklusive alla stjärnor och planeter. Allt försvinner. Sugs in i det svarta hålet som vatten rinner ner i ett avlopp. Det är en hisnande tanke. Rentav skrämmande.
Mugge69

tid 13 december 2019. kl. 20:40 #2

Och sen.....

all den enorma energi i det svarta hålet, när all materia är slukad, blir så stark att något händer. Gud själv är då instängd....men gud gillar inte tomheten. Det gudomliga medvetandet´saknar frånvaron av något att relatera till och blir så frustrerad av sin instängdhet att blodet börjar koka.......Gud vill känna, skratta, sörja, knulla, döda, älska, och allt annat. Känna livets puls från alla perspektiv.......och...BANG!...en ny explosioun...ett nytt big bang...nya galaxer och Gud själv har återigen delat upp sig i miljardtalals småbitar , nya grundämnen, nya enkla livsformer som med nukleinsyrors och ribosomers lättsinnga lek med slumpen skapar en ny evolution på miljontals planeter.

Tror snarare så än på en definitivt slut som du. En evig cykel av död och pånyttfödelse.

Perkles1

tid 13 december 2019. kl. 22:17 #3

Att vilja

En udda pusselbit i ett universum som till största delen är rätt tomt och meningslöst. Är väl därför vi behöver andra människor eller åtminstone något att bygga vår vilja på. Annars blir det som ett avstamp i tomma intet. Ett sprattel utan att komma någon vart. Tomhet finns överallt medan livet är en strävan bort från det. Lät förmodligen snurrigt.
Mugge69

tid 14 december 2019. kl. 8:54 #4

Lite flummigt kanske

Viljekraft hos en människa ser jag själv som en sekundär kraft. En kraft sprungen från antingen tro, hopp eller känsla av meningsfullhet. Utan hopp om att kunna påverka eller känsla av mening med det vi gör slaknar däremot den mänskliga viljekraften.

( Oj...undrar vad Freud hade sagd om att jag just använde ordet "slaknar" ? Troligen hade han skakat sarkastiskt på huvudet med ett skratt och sagt nåt om att min "Stånd"punkt snarare stärkte hans tes om att levande varelsers sexualdrift är den mest potenta drivkraften bakom våra alla våra viljehandlingar )

Hur som helst är det lätt att bli bitter och cyniskt över livet idag. (Även om man får knulla och har ett välfyllt kylskåp). Det räcker med att se nyheter, fördjupa sig i dessa och odla några dåliga vanor så hamnar man där till sist. Och vandrar slutligen de tomma stegen. De där stegen där man är blind för solen och döv inför fåglarnas glada kvitter.

.

Perkles1

tid 15 december 2019. kl. 12:43 #5

Mer funderingar

Undras om inte allt vi gör kan reduceras till de två grundkänslorna smärta och njutning. Obehaget av smärtan driver oss att söka njutning. Men att stanna för länge i njutningen skapar tristess och blir till ett obehag. En plågsam rastlöshet till sist som tvingar en att göra något annat. Viljan uppstår i spännvidden mellan smärta och njutning.
12